Psykisk sjuk mumlar

Mumlandet efteråt skulle då kunna vara ett slags besvärjelse. I vanliga fall brukar dock personer som har tvångstankar vara tämligen obenägna att avslöja sina tankar för någon. Dels för att man skäms och dels för att man ofta fruktar för att scenariot i huvudet ska ske på riktigt om man sätter ord på det. Att din dotter berättar om sina tankar kanske beror på att hon känner sig trygg med er.

Men hur man ska tolka det hela beror bland annat på hur det brukar gå till. Det är skillnad på om dottern med eftertryck säger till sin mamma att hon är tjock och ful eller om hon snarare anförtror sig åt er och erkänner att hon haft tankar om att mamma är tjock och ful. Tankar är i sig aldrig farliga, men de kan upplevas som jobbiga och obehagliga.

Om det är så för er dotter bör hon förstås få hjälp med detta. Skulle hon förneka att det här är något som hon mår dåligt av tycker jag ändå att ni åtminstone ska konsultera BUP. Mattias kan ibland se som en skugga i ögonvrån, en skugga av någon eller något som inte borde finnas där. Men han kan aldrig riktigt tydligt se vad det är.

En annan sak som Mattias märkt av, är att han ibland hör som brus, eller avlägsna röster, fast det är helt tyst runtomkring honom. Efter ett tag är det inte enbart brus eller skuggor, utan tydliga röster som han hör och pratar med. Han kan också se Tobias rakt framför sig. Mattias är nu också övertygad om att Aliens styr världen och kontrollerar alla människors tankar.

Han vägrar också att bada eller duscha, för det kan komma hajar och ormar upp ur avloppet och skada honom. När Mattias i ett desperat försök att ta sitt liv hoppat från en gångbro, tas han in på sluten psykiatrisk vårdavdelning. Han försöker ofta komma undan att ta sin medicin genom att gömma den i munnen och spotta ut den när ingen ser.

Mattias vill helst inte äta, utan tror att maten är förgiftad eftersom den smakar konstigt. Ibland har Mattias klara stunder, då han förstår att han har en sjukdom. Mattias känner inte heller riktigt att han vill sluta använda cannabis. Han är faktiskt rädd för att leva ett normalt liv, eftersom det var så pass länge sen han hade ett. Fallexempel 5 Alexandra är 15 år och bor med sina föräldrar i Göteborg.

Hon går i skolan, och på sin lediga tid har hon några fritidsaktiviteter. Det har framkommit att hon tidigare haft problem med själva skolgången och tyckt det varit jobbigt att gå till skolan under vissa perioder. Hon har haft svårt med den sociala biten och inte lyckats träffa några kompisar i skolan. Under de senaste halvåret så har Alexandras föräldrar märkt att hon varit mer och mer frånvarande, hon har isolerat sig mer än vanligt och upplevs vara känslomässigt avtrubbad.

Hon har börjat få svårt att hänga med i skolan, och lärare har upplevt att hon blivit labil i humöret. Föräldrarna har försökt att få henne att prata om det, men Alexandra har haft svårt att uttrycka sig kring det. Hon uttrycker att hon vill att allt ska vara som vanligt igen. Hon funderar på hur det kommer bli framöver, vem hon ska bo hos och så vidare.

Hon undrar hur framtiden kommer att se ut. Hennes föräldrar ringer vårdcentralen och får en tid för ett besök, där de skickas vidare för en utredning på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Där görs en utredning och efter flera olika undersökningar under några månaders tid, visar det sig att Alexandra lider av hebefren schizofreni.

Den utlösande faktorn kan i Alexandras fall, vara föräldrarnas skilsmässa, men det kom även fram att pappan lider av schizofreni sedan tidigare, och det finns ju en stor risk att drabbas då sjukdomen har en hög ärftlighetgrad. Och då kan det vara så att Alexandra har ärvt vissa av de generna av sin pappa och därmed blir känsligare, och drabbas lättare av sjukdomen när det är många andra påfrestningar runt omkring.

Alexandra påbörjar medicinering med antipsykotiska mediciner, för att minska symptomen och påbörjar ett arbete för att försöka få tillbaka de egenskaper som fallit bort för henne, och öka hennes välmående igen. Hon går på samtal en gång i månaden, för att få hjälp och stöd längst vägen. Det går långsamt åt rätt håll, och föräldrarna upplever att Alexandra mår lite bättre för varje dag som går.

Fallexempel 6 Anna är en ensamstående mor. Hon är 40 år gammal, och har en son på 18 år, som heter Jakob. På sistone har Jakob börjat bete sig underligt. Jakob är, ur Annars perspektiv, en väldigt smart pojke som inte har haft några problem i skolan, gör bra ifrån sig, och har många vänner. De har alltid haft en bra relation till varandra, även med de svårigheter en familj med ett ensamstående förälder kan ha.

På sistone har hon fått höra att han har börjat bråka i skolan, håller sig undan alla och pratar för sig själv. Lärarna på Jakobs skola har också frågat om det är problem hemma, då hans betyg börjar sjunka lite. Anna försöker fråga Jakob om detta men han håller sig undvikande till henne också och låser in sig i rummet. Det brukar han göra innan också men aldrig när det har varit problem innan, då brukade han alltid anförtro hemligheter till henne.

Anna är förvirrad, hon vet inte riktigt vad som händer. Jakob verkar orolig, och ser sig om som om han är orolig för att någon kommer. Under de följande veckorna börjar detta byggas upp mer och mer. Anna kan ibland höra Jakob prata för sig själv, och ibland kommer inte Jakob ut ur rummet på en väldigt lång tid, inte ens för att äta.

Är det ett problem så berättar han det inte för någon, och håller sig isolerad allt mer och mer. De få gångerna hon lyckas få kontakt med Jakob är hans tonläge varierande, och han pratar i vad som låter som gåtor, men är omöjligt att veta. Anna börjar oroa sig mer och mer, hon vet inte vad hon kan göra åt saken och känner sig mer och mer maktlös till att kunna hjälpa honom.

En dag hittar hon Jakob blödande från armarna, med en blodig kniv liggande i närheten. Han har skadat sig själv. Förtvivlat ringer hon akuten där man kommer och hämtar Jakob, som numera inte reagerar på någon slags stimuli över huvud taget. Det går att röra på honom med viss motstånd, men han håller samma ställning och reagerar inte alls. Det var ingenting som Anna kände att hon någonsin kunde förvänta sig, även om han hade betett sig konstigt, så brukar tonåringar vara lite annorlunda när de växer upp.

Ångesten över att hon inte såg ett problem innan eller gjorde någonting åt saken äter upp henne. Jakob läggs in på psykavdelningen i sjukhuset där han vårdas under konstant tillsyn. Det sker dock ingen förändring i hans tillstånd. Man rådfrågar med Anna om just vad som anledningen kan vara men hon vet lika lite som dem. Hon berättar om det hon upplevde de senaste veckorna, och hur hon hade upplevt hans beteende, och det hon hade hört om i skolan.

Sedan det började har också Jakob blivit mycket magrare, även fast han verkade äta som vanligt hemma, när han gjorde det. På sjukhuset frågar man om det fanns någon i familjen som hade psykiska störningar. Annas mor hade vissa psykiska problem som man kände till, men som aldrig direkt var såpass svåra att det förhindrade att fungera normalt socialt.

Men då Anna aldrig visade någon form av ärftlighet eller uppvisade symtomen var det inget man aktivt hade oroat sig över att det kunde hända. Jakobs far var försvunnen sedan länge så information från den sidan fanns inte att tillgå heller. Med tanke på Jakobs katatoniska tillstånd och tidigare beteende kunde man iallafall precisera sig att det handlade om psykiska problem.

Men problemet kvarstår, det var inte bara att ge medicin och så skulle allting lösa sig. Man bestämde sig att avvakta innan man bestämde sig över behandling. Det var trots allt första gången någon slags episod hade dykt upp hos Jakob. Jakob ges muskelavslappnande, bensodiazepiner. Efter cirka en dag vaknar Jakob till. Han är kontaktbar men väldigt förvirrad. Han verkade känna till vad som hände honom, men att tänka på det framkallar viss ångest och man vill ta det lugnt så att han kan återhämta sig.

Jakob berättar för teamet på sjukhuset om det han upplevde. Han verkar inte vilja dela med sig någon information om vad som kan ha orsakat detta till att börja med. Det upplevs som han fortfarande inte helt litar på någon, inte ens Anna. På sjukhuset bestämmer man sig att ha kvar Jakob ett tag till för observation och flera möten, och möjlig behandling. Man tror sig det är någon slags schizofren psykos, med tanke på hans katatoniska tillstånd och hur han enligt uppsago betedde sig.

Någon direkt diagnos och behandling vill man vänta med, men det finns en plan upplagd och Jakob får åka hem om en vecka när såren har läkt, men behöver återkomma på flera möten, och in direkt ifall hans tillstånd försämras igen. Om det är schizofreni, och det fortsätter, kommer han att behöva vissa mediciner och ständig kontakt hos psykiater. Detta kommer allt på en gång hos Anna, vars liv med Jakob var så bra det gick bara ett par veckor sedan.

Tanken väger tungt på henne, men hon vill se till att Jakob får all hjälp han behöver, även om hon inte vet vad hon ska göra eller känner att hon har kontroll över situationen. Hon berättar detta för de ansvariga på sjukhuset. På sjukhuset erbjuder man också Anna hjälp, med samtal, och att man ska alltid kunna kontaktas, då hon känner att hon inte vet hur hon ska hantera detta. Tanken har dykt upp att detta kan också hända henne om det är ärftligt, och rädslan för det hänger ständigt.

Hon går gärna till de bokade möten med Jakob för att både få mer information om vad som kan vara problemet med Jakob, och hur hon ska kunna ge honom stöd som mest. Fallexempel 7 Hösten började Maria uppmärksamma att hennes son Johnny hade haft ett annorlunda beteende den sista tiden. Det hade börjat med att han verkat ängslig och trött.

Han berättade att han inte kunde sova på nätterna längre eftersom att han hade så mycket tankar som snurrade i huvudet på honom. Det enda som fick honom att må bättre var att distrahera sig själv med att spela hög musik för att på så sätt slippa tystnaden. Maria brydde sig inte nämnvärt om det i början, Johnny hade alltid varit något av en ängslig grubblare.

Visst värkte det i modershjärtat, men hon tänkte att det nog skulle lugna sig snart. Men veckorna gick och Johnnys beteende ändrades inte, åtminstone inte till det bättre. Tvärtom så blev han faktiskt ännu sämre. Han började missköta sitt jobb som han annars tyckte så mycket om. Flera gånger hade oroliga arbetskamrater ringt till Maria och undrat om hon vetat var han höll hus.

Hon märkte att han blivit magrare och verkade ständigt nervös när hon träffade honom numera. Hennes annars så välvårdade son såg härjad ut med mörka ringar under ögonen och det verkade inte som om att han hade brytt sig om att byta kläder på många dagar. Hon fick till och med reda på att Securitas tillkallats till lägenheten sent en tisdagskväll eftersom Johnny hade spelat så hög musik att grannarna hade klagat, Johnny som vanligtvis inte gjorde något väsen av sig och inte ville stöta sig med någon.

Sakta men säkert smög sig misstankarna på hos Maria. Hade hennes son råkat ut för samma elände som hennes far? När Marias pappa var i samma ålder som Johnny så började han uppvisa tecken på sin schizofreni, tecken som liknade dem som Johnny numera visade upp, kom hon på. Precis som Johnny kunde han inte sova om nätterna, han slutade äta och var nervös.

Han hade till och med trott att Maria och hennes mamma var inblandade i någon form av komplott emot honom och ibland kunde hennes mamma på honom med att frenetiskt leta efter saker i lägenheten som han påstod fanns där. Avlyssningsmaskiner trodde han att det var. Till slut hade han tvångsomhändertagits och satts på behandling efter veckor av paranoia som eskalerat i att ett stort bråk utbrutit i hemmet.

När minnena av hennes far kom tillbaka till Maria gick hennes hjärta sönder. Vad skulle nu hända med Johnny? Vad hade han för framtid om det visade sig att han hade samma hemska sjukdom som hennes far? Hade hon på något sätt orsakat att han utvecklat sjukdomen. Hon klandrade sig själv för att inte ha varit en starkare förebild för sin son under hans uppväxt.

Hade hon inte varit så mjäkig och överfört sina osäkerheter på honom så kanske han hade blivit en starkare, mer stabil människa. Kanske skulle hon aldrig ens ha fått barn. Hon visste ju att det fanns risk för ärftlighet. Vilken oansvarig människa hon var! Några veckor senare sökte Johnny tillsammans med sin mamma vård för alla de symtom han uppvisade.

Eftersom han ännu inte hade brutits ner av den begynnande psykosen lyckades Maria efter många om och men få honom att gå med på att söka vård, och han kände sig motiverad att kämpa för att bli bättre. Fallexempel 8 Joakim är 25 år, sambo med Malin sedan 2 år tillbaka och bor i en tvårums­lägenhet i Stockholm. Hans föräldrar skiljdes när han var 10 år och han har bara kontakt med mamman Alice som också bor i Stockholm.

Joakim vet inte så mycket om släktens bakgrund, han har aldrig träffat mor- eller farföräldrar, och mamman har varit rätt så förtegen om sina föräldrar. Det senaste halvåret har sambon Malin upplevt en personlighetsförändring hos Joakim. Han har haft humörsvängningar och blivit arg utan synes orsak.

Han har också börjat ifrågasätta vad Malin gör på dagarna, vem hon träffar osv. Han har också stängt in sig långa stunder i sovrummet, där Malin har hört honom vanka av och an och mumla för sig själv. På nätterna har hon vaknat av att Joakim står och tittar ut genom fönstret, lite gömd bakom gardinen. Joakim blir mer och mer inbunden, äter dåligt och anklagar Malin för att vara otrogen.

Hon börjar nu bli ordentligt bekymrad över Joakims hälsa och tar kontakt med mamman Alice som hon har ett bra förhållande till. Alice blir chockad när hon ser Joakims beteende och börjar gråta. Hon berättar att hennes pappa lidit av schizofreni med svåra vanföreställningar och blivit inlagd för psykiatrisk vård på talet.

Detta hade varit tabu att prata om i hennes familj, pappan hade aldrig kommit tillbaka hem och Alice hade mer eller mindre förträngt händelsen. Malin vill ha hjälp av Alice för att ta Joakim till psykakuten, men Alice vägrar, livrädd för vad sjukvården ska göra med honom. Joakim börjar nu bli mer och mer hotfull mot både Malin och Alice, anklagar dem för komplott, att de gaddat ihop sig mot honom, att de vill honom illa.

Malin ringer nu till polisen som hjälper dem att ta Joakim till psykakuten. Väl där bedömer läkaren att Joakim ska läggas in för psykiatrisk vård och utredning. På avdelningen En vårdplan upprättas nu tillsammans med Malin, Alice och berörd personal om hur Joakim bäst ska få hjälp. Man börjar med att ge Joakim lugnande och sömn­medicin, men eftersom symtomen kvarstår efter några dagar, sätter man in antipsykotiska läkemedel.

Läkemedlen minskar hans symtom så att han ska kunna påbörja sin rehabilitering. Det dröjer cirka en månad innan medicinen får sin fulla effekt och man kan gå vidare i behandlingen. Joakim, Alice och Malin träffas tillsammans med vårdpersonal vid familjemöten. Här diskuterar de symtomen, behandlingen och vad som kan ha hänt som utlöst psykosen. Joakim för också enskilda samtal med en psykoterapeut där han får berätta om sina symtom, när de uppstod, hur de yttrade sig och om de förändras.

Han berättar också om sin bakgrund och uppväxt. Psykoterapeuten observerar hela tiden hans kroppsspråk och uttryckssätt. Joakim får också genomgå en hälsoundersökning där man gör en hjärnscanning, tar röntgen­bilder och blodprov, för att utesluta något fysiskt onormalt. Han får också göra psykologiska tester för att bedöma personlig­heten, mäta intelligenskvoten och se hur han löser olika problem.

Även en psykosocial utvärdering görs, där man bedömer Joakims sociala situation, arbete, vänner, boende, ekonomisk situation etc. Allt detta sammantaget leder till att Joakim får diagnosen schizofreni. Joakim fortsätter att äta antipsykotiska läkemedel i flera år framöver och har regelbunden kontakt med sin psykoterapeut. Malin blir ett stort stöd för Joakim, i alla fall den första tiden.

Deras relation förändras dock, de skaffar varsin lägenhet, men Malin fortsätter att hjälpa honom och finnas tillgänglig, allt för att han ska känna trygghet den första tiden. Hon besöker honom ofta, även om han helst vill vara för sig själv. Hon hjälper honom med hans ekonomi och ser till att han kommer iväg till sina terapi­behandlingar.

Även Alice hjälper Joakim. Hon har själv börjat träffa en psykoterapeut för att bearbeta sina trauman från barndomen och har börjat förlika sig med tanken att Joakim till viss del ärvt pappans sjukdom, även om hon har stora skuldkänslor för detta. Ett sätt för henne att dämpa sina skuldkänslor är att vara tillgänglig för Joakim och hon hjälper honom med städning, matlagning etc.

Detta gör också att hennes rädsla för sjukdomen dämpas, hon ser ju den uppenbara personlighets­förändringen hos Joakim, men är inte längre så rädd för sjukdomen eller sjukvården. Fallexempel 9 Clara 30 år lever tillsammans med Roger, de har varit tillsammans snart 10 år. De lever ett stillsamt liv i Mora, men så en dag kommer Roger hem och säger till Clara att hans chef tycker att han misskött sig på arbetet, att han har missat många deadlines.

Roger säger till Clara att han känt sig omotiverad på jobbet på sist stående. Vad Clara förslår är att han ska försöka hitta ett annat arbete som känns mer motiverat för honom. Sedan följde elva år av psykoser, självmordsförsök, skärande, en grov våldtäkt, drogmissbruk, överdoser och sluten psykiatrisk vård. Det var han som påpekade hur osunt det var.

När hon var 19 fick hon diagnosen schizofreni. För två år sedan, när Berny var 22, avgiftades hon en sista gång och är sedan dess i stort sett drogfri. Men hon är förstås mycket mer än psykiskt sjuk och nykter drogmissbrukare. Anklagades för att inspirera andra Inte minst är hon författare. I sak säger Berny inte emot. Självskadebeteenden kan smitta.

Men hennes avsikt med boken var en annan. Och så ville jag visa att man kan sluta.

Jag hyllar livet, inte döden. Det är flera år sedan hon själv slutade skära sig. Det är ju min kropp och den är jag rädd om. Svårt acceptera sin diagnos Att få veta att hon har schizofreni var hårt.